HYLLNING TILL KALENDERN SVEA

Något av det trevligaste en boksamlare kan ta sig för är att då och då ägna lite tid åt gamla kalendrar. Kalenderformen blev populär i början av 1800-talet (Poetisk Kalender 1812-22, Kalender för Damer 1818-21 m.fl.) - så populär att t.ex. Wilhelm von Braun kallade sina diktsamlingar efter 1840 poetiska kalendrar, trots att de var en mans verk, och inte kom regelbundet varje år. Den största och populäraste kalendern blev småningom SVEA, Folk-Kalender, ett lyckokast av den unge Albert Bonnier, som ville skapa en specifikt svensk kalender. Den brukade komma ut lagom till julen, och blev en mycket vanlig julklapp. I första årgången 1845 finns en dedikation: DEN ÄDLA OCH HÖGSINNADE SVENSKA NATIONEN EGNAS DETTA FÖRSÖK TILL EN FOLKLÄSNING af utgifvaren. Svea gavs sen ut oavbrutet till 1908, sextiofjärde årgången! En eftersläntrare kom 1925 till åttioårsjubiléet. Sveas främsta konkurrent Nornan utgavs 1874-1907. Genren dog alltså ut i början av seklet, till förmån för jultidningarna. Julstämning t.ex. böjade utges 1906, och fortgår väl än idag, vad jag vet. Karl Börjesson (eller möjligen G O Adelborg) berör detta i förordet till B&B:s katalog 333:
På avdelning II märkas de många kalendrarna från 1800-talet, vilka numera ofta äro sällsynta. Dessa kalendrar voro på sin tid mycket spridda i Sverige (de äro f.ö. knappast ersatta genom nutidens formatodrägliga jultidningar), men eftersom de utgjorde en kär familjelektyr, blevo de ofta sönderlästa och vackra exemplar äro ovanliga.
I uppsatsen om Olof Östergrens bibliotek i Svenska Bibliotek 1946 (red. J V Johansson) gör Bengt Åhlén mer reklam för kalendrar:
Och dock finns det många, litterärt och kulturhistoriskt intressanta, men föga utforskade och föga utnyttjade områden, som erbjudas boksamlaren, och till dessa höra onekligen vittra antologier och kalendrar. De ha över sig en tidsdoft, både i utstyrsel och till innehåll som knappast några andra böcker. I dem finner man de första trycken av tidens erkända författare, de ännu ej erkända debutera där, och månget namn smyger sig in där för att aldrig mera nå tryckpressen.
Kalendern Svea ger också en fin exposé över bildreproduktionens utveckling, alltifrån enkla träsnitt över charmiga blyertsliknande litografier till skarpa tyska stålstick och, så småningom, modernare metoder som fotolitografi o.dyl. Personligen är jag också förtjust i det behändiga formatet.
Vad innehåller då SVEA? I stort sett allt, måste man svara. Jag roade mig häromåret med att utarbeta ett generalregister över SVEA 1845-1908 . Det tog sina tre veckor. En kort översikt följer här.
VITTERHET
Många tidiga noveller och skisser av författare som sedermera blev berömda, tidiga versioner av Selma Lagerlöfs sagor, Hjalmar Söderbergs Sommardagar 1900 (en förstudie till Martin Bircks ungdom året därpå), Solrök av Strindberg 1881 , ett av hans bästa prosastycken, illustrerat med träsnitt efter egna tecknade förlagor (jag återkommer till Strindberg senare). I de tidigare årgångarna mycket av Onkel Adam, Lea, August Bondesson m.fl., samt naturligtvis många bidrag av författare som nuförtiden sedan länge är glömda.
Dikter av olika slag finns i överflödande mängd. Bonniers såg ju till att nivån genomgående blev ganska hög, men i sanningens namn finns här också mycken medioker dikt. Men att avnjuta ett pekoral har ju också sin charm.
HISTORIA OCH TOPOGRAFI

Om krig och kungar finns åtskilliga historiska uppsatser och "skizzer", t.ex. När Tolfte Karl började sin krigarbana, av S Natt och Dag 1900. Och redan i årgång 2 1846 kan man avnjuta en kolorerad litografi av Svenska Folkdrägter.
Kulturhistoriska bidrag av alla slag är vanliga - Albert Bonnier hade ju en sorts folkbildarambition med sin kalender. Man kan följa G H Mellin vid hans och K A Nicanders besök 1834 hos blinde excellensen på Säfstaholm, Gustaf Trolle-Bonde (1855), läsa om Aganippiska Brunnssällskapet, ett något suspekt  ordenssällskap, i två essäer av Arvid Ahnfelt 1876-1877, samt begrunda målaren Richard Bergs estetik i Om öfverdrifternas nödvändighet i konsten 1887.
Före 1860 finns några naturalhistoriska essäer, alla med roliga bilder, t. ex: Elgen. Dess hornkrona och Cranium 1857, Matsmältningsapparaten hos djuren 1855, Aquarier, eller fiskdammar i boningsrum 1859, Tärningarnes sammansättning. En arithmetisk förlustelse 1848, samt Väderleks-spåmän bland djuren (med sex träsnitt) 1851. Djuren ifråga är spindeln, fältlärkan, lövgrodan, svalan, mullvaden och kråkan.
Byggnadshistoriskt intresserade har mycket att hämta, t.ex. i den långa serien Stockholmska Byggnader, som beskriver och avbildar huvudstadens nybyggnader som Nationalmuseum m fl, samt även alla kyrkor. En speciell charm präglar de tidiga artiklarna om den begynnande tågtrafiken: Om jernvägar i Sverige, med karta öfver jernvägslinien Köping-Örebro-Hult 1852, och Ångvagnarne (med trenne träsnitt) 1854.
Från 1857 och framåt avslutas varje årgång med ett antal dödsrunor, till en början författade av
Crusenstolpe, senare mest av Harald Wieselgren och Frans Hedberg (som också medverkade som poet 1857-1894!). Dödsrunorna är omkring 500 stycken - ett biografiskt lexikon över svenskt 1800-tal i miniatyr. Mer omfångsrika biografier och minnesteckningar är också mycket talrika.
STRINDBERG
Alla Strindbergssamlare vet att August publicerade sju originalbidrag i Svea, förtecknade i Zetterlunds bibliografi (1881, 1884, 1887, 1889, 1896, 1903, 1905). Men hans första (anonyma) artikel kom redan 1873: den lilla brevberättelsen Något att tänka på! Det är en tämligen medioker historia om morbror Knut, som ligger på sitt yttersta och förbannar sig själv att han inte följde farbror Lars råd och tog en livförsäkring. Nu kommer han att lämna fru och sex barn oförsörjda. Brevskrivaren Mia berättar för "Bäste Axel" : Midt emot ligger ett grufligt stort hus med balkong. På denna står i stora guldbokstäfver "NORDSTJERNAN" ; namnet upptar hela sidan. Det är ett lifförsäkringsbolag, säger farbror.........
Reklam för Nordstjernan finns ofta i annonsavdelningarna i slutet av Svea. Här finns den alltså även inne i en text, tämligen oförblommerat. Det intressanta är att Strindberg sex år senare gör litteratur av verkligheten, i Röda Rummet, kapitlet Hos förläggaren. Arvid Falk får i uppdrag av Moses Smith
(Albert Bonnier) att översätta en tysk broschyr om sjöförsäkring: -Herrn gör mig en novell på tio sidor till mitt Magasin Vårt Land, och jag fordrar att herrn skall hafva förstånd att låta namnet TRITON, så heter ett nytt bolag, som min brorson bildat och som jag vill hjelpa, och man skall ju hjelpa sin nästa, icke sant? Nå! Namnet TRITON skall förekomma två gånger, icke mer och icke mindre; men så att det icke märkes! Förstår herrn?
Men i romanen skriver inte Arvid Falk artikeln! Det går hans författarära för när att skriva smygreklam. Trots pengabrist och hunger skickar han tillbaks broschyren med ett bud. Och kapitlet slutar: Då andades han lättare och lade sig på sin soffa och svalt med högmod i sitt sinne .
Tack vare artikeln Något att tänka på! blev Strindberg redaktör för Svensk Försäkringstidning, vars 11 nummer från 1873 hör till de stora sällsyntheterna för samlarna. (Se även Strindbergs Samlade Verk, volym 4 Ungdomsjournalistik)
PRISER OCH DYLIKT
En och annan finsmakare med sinne för kvaliteter och kuriositeter finnes väl som intresserat sig för samlandet av kalendrar, men många kunna de icke vara, det märks på bokauktions- och antikvariatprisen, säger Bengt Åhlén i sin tidigare nämnda essä. Det är främst i de lite äldre antikvariaten man kan hitta någon hyllmeter gamla kalendrar, mest Svea och Nornan, ibland Freja, Norden, Polstjernan och allt vad de heter. Priset brukar ligga runt 50 kr, vilket är ett rimligt genomsnittspris. Att få en komplett svit av Svea är ganska lätt från 1880 och framåt, lite svårare för 60- och 70-talen. De allra första årgångarna får t.o.m. sägas vara sällsynta. Sålunda saknades länge 1846 och 1847 i min räcka - tills två lådor uppenbarade sig på Stockholms Auktionsverk i april -96, med en hel svit i enkla skinnband (tre år saknades dock) samt en mängd dubletter, sammanlagt runt 150 "Sveor". Jag köpte lådorna för 600 kr, så Åhléns ord har fortfarande fog för sig. Annars kan lämpliga priser för Svea i normalskick vara 100 kr för 1845-1859, 60 kr för 1860-1879, samt 20-40 kr för 1880 och framåt. Årgångarna med Strindbergsbidrag kan ibland vara dyrare.
Svea finns i många utstyrslar. Man kunde köpa den häftad, den fanns i pappband och i klotband samt i lyxversionen klotband med helt guldsnitt, då priset blev ungefär det dubbla mot den häftade versionen. Årgångar före 1860 ser man också ofta inbundna i enkla halvfranska band.
Olof Östergren, som troligen ägde den största samlingen kalendrar någonsin i Sverige, hade två kompletta serier av Svea, varav den ena genomgående med originalomslag eller originalpappband.

Utvikbar plansch ur SVEA 1855


Några samtida kollegor till SVEA
NORNAN 1874-1907. Mycket lik Svea. Strindberg medverkade 1904-1905. Mer renodlat litterärt anlagd.
NORDSTJERNAN 1843-48 + 1859. Rent skönlitterär, med vackra litograferade titelblad och porträtt,
bl.a. ett berömt porträtt av Almqvist 1843. Större format.
POLSTJERNAN 1885-1890. Här debuterade Gustaf Fröding 1887, om man räknar bort Karlstad-Tidningen. Förlagsbandet med den upplysta kyrkan måste räknas till ett av Sveriges vackraste.
FREJA 1861-1879. Mest för damerna. Noveller och dikter, samt i varje årgång "fyra fina plancher".
Trevliga färgrika pappband.
NORDEN 1850-1869. En högklassig kalender med rätt mycket biografier och naturvetenskap.
Vackra litografier. Tyvärr bra mycket sällsyntare än Svea.
BLÅSIPPAN 1851-1884. En miniatyrkalender med gulliga små bilder och ganska menlöst innehåll.
AURORA 1855-56 + 1858 + 1861. Sällsynt Göteborgskalender. Här publicerades för första gången
Singoalla av Victor (!) Rydberg 1858.
En av Viktor Rydbergs kollegor, Zacharias Topelius, får avsluta denna lilla artikel. Följande är
hämtat ur ett kåseri i Helsingfors Tidningar 1842, före SVEA:s tid, men icke förty träffande och
välformulerat:
De vittra kalendrarna äro ett eget, småtäckt släkte, ett slags kometer med liten kärna och mycken dunst, vilka vid fosforismens mest lysande regementstid begynte att skocktals svärma över den poetiska azuren. Deras största förtjänst är emellertid den att vara ett slags reservoarer, vattenledningar, varigenom poetiska skydrag avtappas och unga författare betryggas för faran av vatten i hjärnan. (.....) Tegnérs örnar och Atterboms blomdofter omsusa läsaren, ehuru ofta förklädda, och bakom dem smyger Böttiger på tå, med månen i ena handen och novembersolen i den andra. Ty så är allt i denna småbehändiga kalenderlitteratur, en fläkt, en doft, som utan intryck flyr bort, omtyckt för en flyktig sekund, och sedan glömd. Vem har ej rönt att mycket skönt och täckt i världen delar samma lott.
Du kan hämta hem generalregistret över SVEA i Word-format här.

Artikeln publicerades först i Alla Tiders Böcker 1997.